Precis på denna plats stod vi för bara några dagar sedan...
Med några dagars distans till Polenresan, försöker jag att samla mina tankar kring vad jag egentligen varit med om. Rent geografiskt en resa till södra Polen med den fina medeltidsstaden Krakow, med utflykter till Auschwitz och Birkenau, men också en inre resa för alla oss som fick förmånen att följa med. Man kan bara ana hur de människor som för inte så länge sen fördes till dessa platser tätt sammanpackade i godsvagnar som boskap kände sig. Ofta hade deras resa tagit 3-4-5 dagar utan mat och vatten. En del äldre och svaga var säkert redan döda vid ankomsten. De flesta gasades ihjäl redan efter några timmar i lägret. Några få fick leva ytterligare någon tid under förnedrande former. Enstaka som mirakulöst överlevt och sedan kunnat berätta sin historia. Deras brott var att de var födda av fel föräldrar, judar zigenare eller andra icke önskvärda i 3e riket. Man kan läsa om allt detta men ändå inte förstå. Man kan försöka att beskriva det men orden räcker inte till.
Jag tänker på de SS-läkare som stod på perrongen och sorterade människor till vänster eller höger, leva eller dö. Egentligen utbildade för att rädda liv, lindra lidande och kanske bota, men nu domare över de icke önskvärda. Vad är ett människoliv värt och vem gör den värderingen? Vad fick dem att medverka i denna galenskap?
Vem klarar en sådan uppgift och varför står han där på perrongen? Medmänsklighet? Sunt förnuft? Vart tog allt mänskligt tänkande vägen? Såg han att det var människor han hade framför sig? Tänkte han på sin egen familj? Karriär? Visserligen hade nazisternas medicinutbildningar ämnen som ”rashygien”, ”eutanasi”(dödshjälp) och ”lösningen av judefrågan” på schemat, men många spärrar är passerade. Vad hände med dem som protesterade mot detta vansinne?
Jag tänker på de judar som fick arbeta rent fysiskt med utrotningen av sitt eget folk. Nazisterna hade här en för tiden modern utrotningsfabrik som drevs av judarna själva. Man behövde bara övervaka processen.
Jag tänker på nazisten som formulerade ”tänk att man kan göra någonting av ingenting”, hänvisande till de textilier man gjorde av judarnas hår och askan av deras kvarlevor som kunde användas till vägbeläggningar och som gödsel på åkrarna.
Jag tänker på vad visste man om utrotningslägren i omvärlden? I Sverige? Sverige var historiskt sett tyskvänligt. Vad hade hänt om Hitler vunnit kriget? Det fanns aktiva nazister i Sverige.. En av mina företrädare på min arbetsplats hette Gunnar Furugård. Redan 1924 grundade han tillsammans med sina bröder Birger och Sigurd Sveriges första nazistparti. Hans porträtt hängde fortfarande kvar i korridoren utanför mitt arbetsrum när jag började min anställning där hösten 2001.
Glöm aldrig detta. Låt det inte hända igen. Men det finns flera dåliga exempel, där historien upprepat sig, som t.ex. folkmordet i Rwanda 1994 (tutsier mot hutuer), Pol Pot i Kambodja, Romernas situation i dagens Ungern och inte minst israelernas behandling av palestinier trots den egna historien. Nynazister som idag förnekar förintelsen. Exemplen är många och toleransprojekt behövs på fler ställen.
Jag tänker på de ungdomar, lärare och föräldrar som jag fått göra denna resa tillsammans med och dela alla intryck och känslor med. Ungdomar som växt och mognat och helt sannolikt varit med om några av de viktigaste och lärorikaste dagarna under hela skoltiden.
Ett stort tack till eldsjälarna Reine och Lisen som gjorde denna resa möjlig. Vad jag förstår är det inte alldeles självklart att fler högstadielever från Morkarlbyhöjden i framtiden får göra samma utfärd.
Jag instämmer helt i det någon skrev tidigare om att den här resan borde vara obligatorisk på högstadiet och hoppas nu att skolledningen med kraft går in och stödjer en fortsättning av toleransprojektet. Flera elever måste bara få möjlighet att göra denna resa under kommande år.
Tack för att jag fick följa med!
//Rasmus Ekmark
En eftertanke.
Hej!
Jag sitter och försöker smälta alla intryck från vår
fantastiska resa. Det kommer att ta tid att förstå helheten av allt som vi
har upplevt. Jag är enormt tacksam att jag har fått göra denna resa och
jag hoppas att flera får samma upplevelse.
Resan för grupp två började inte så bra eftersom bussen bara kom till
Malungsvägen, men med en skicklig chaufför så kunde han ratta oss till
Moraklockan och där bytte vi till dubbeldäckaren. Utanför Eskilstuna fick
vi njuta av Ulrikas fantastiskt goda pastasallad.TACK ULRIKA! Flygresan
och bussfärden till Krakow gick snabbt och på Hostel Lemon tog grupp ett
emot oss.
Tiden gick fort i Krakow. Torsdagen var dagen D, då vi var till Auschwitz.
Vår kunnige guide Michal var med oss i bussen och berättade mycket under
resan. I Auschwitz hade vi alla hörlurar och i dem hörde vi Michal
berätta intressant och utförligt om allt och vi besökte de platser som vi
läst om tidigare. Ju mer vi hörde och såg, ju mer dämpade blev alla och
det kom ett tryck över bröstet och tårar i många ögon. Svårt att
föreställa sig hur något så fruktansvärt har hänt. Allt hår och barnskorna
var det som fick mig att förstå vidden av detta. Man hör siffror ,men kan
inte föreställa sig omfattningen. Nu fick jag se en bråkdel av alla stulna
skor och för mig blev det en chock. Håret har ju suttit på någons huvud
och skorna har små barn sprungit och lekt i!
Resten av veckan gick snabbt. TACK alla fina ungdomar att jag fick dela
den här upplevelsen med er. Ni har varit ett fantastiskt gäng som jag
kunde dela både sorg och glädje med. TACK till alla föräldrar som ställde
upp och gjorde detta möjligt, både med arbete innan resan och ni som
följde med. Tack också till mina härliga kollegor som var med.
// Elisabet Axelsson-Brandt
När mina inre känslor får tala...
Det gick plötsligt upp för mig att en del utav mig alltid skulle vara kvar där. I Polen, Krakow, Auschwitz, Birkenau, i Lemon Hostel. Att alla vi olika individer som har gjort denna resa i framtiden kommer att ha osynliga band emellan oss. Osynliga, oförstörbara band som knyter ihop oss livet ut. Band som talar om gemenskap, skratt, glädje, tårar, hat, ilska och trygghet.
Denna resa har gett mig ytterligare ett perspektiv på livet. Likt ett par extra ögon kan jag nu se omvärlden på ett annorlunda sätt. Också med ett större medvetande om människans makt. Människans onska, ilska, frustration och hat. Men också med medvetandet att man med sin inre kraft kan vända på denna obehagliga makt och få fram något större, vackrare och djupare, nämligen; kärlek. Kärlek, ömhet och glädje.
Jag har också under denna resa insett hur otroligt veka vi människor är, hur lätt vi faller, som små oskyldiga löv en kylig höstdag, och hur vi låter andra trampa på oss, sopa upp oss i högar och sortera oss. Det är inte rätt. Låt ingen trampa på dig. Aldrig någonsin. Drar en vindpust tag i dig så ta tag i dina närmaste, stå upp för den du är och klandra inte ner på varken dig själv eller andra. Skulle du trots all förmodan falla, vilket är väldigt lätt, så ta dig sakta men säkert upp igen. Men låt ingen klampa på dig.
Jag vill slutligen tacka alla otroligt härliga människor, som jag har fått göra denna fantastiska resa med. Både psykiskt och fysiskt. Och jag är otroligt glad över alla nya band som knutits. Vare sig det handlar om människor man känt tidigare, eller helt främmande personer.
Jag ger alla de själar som tvingades ifrån sina urmärglade kroppar i Auschwitz och Birkenau känslofyllda, tacksamma tårar. För jag kan inte, hur mycket jag än vill, rädda dessa människor, men jag ska på något sätt försöka att leva för dem.
Återigen ett stort tack till er alla.
//Kram Johanna Ekmark
Hemma igen.
Söndag morgon 01.12. För ett par timmar sedan kom vi hem igen. Vi kom t.o.m tidigare än vad programmet sa. Allt har klaffat jättebra på resan och vi har kunnat följa programmet precis så som vi tänkt. Helt fantastiskt att det blev ännu en otroligt fin resa, och vilka ungar! Lite slöa för de sov mer än nån annan tidigare gruppp men så har de varit riktigt PÅ också. (Det var de andra också!) Ni som vill läsa vad eleverna, föräldrarna och lärarna upplevde på resan och vad jag och de har för tankar efter resan kan följa den här bloggen den närmaste tiden. Själv sitter jag "som klistrad" och väntar på nya spännande inlägg..... Undrar vad de kan innehålla?
TUSENTALS MED TACK alla ni som jag fick dela årets resa med. Ingen nämnd, ingen glömd. Alla har bidragit med sin bit men några av er har satt extra djupa och varma spår i mig skall ni veta.
Vi är snart på väg. Tack alla ni som gjort det möjligt!
Det är nu bara timmar kvar tills att vi skall kliva på bussen och påbörja en ny Polenresa. Den fjärde för mig och Lisen och för nästan alla andra den allra första. Några timmar av sömn och de sista förberedelserna återstå och det är nog lite pirrigt här och var hos oss. Lite nervöst med de nya askrapporterna också men vi håller tummarna för rätt vindar och att vulkanen lugnar ner sig.
Årets Polenresan är den fjärde resan i Förintelsens spår som elever från Morkarlbyhöjdens skola gör. Ett enormt stort och varmt TACK till alla som engagerat sig för att resan skall bli verklighet. Företag, föreningar och enskilda som stöttat och hjälpt till på olika sätt och sponsrat med ekonomiska bidrag. Ingen nämnd just nu men heller ingen glömd. Föräldrar och elever som slitit och kämpat hårt för att skapa och genomföra alla delprojekt som har förmedlat vårt viktiga budskap och samtidigt inbringat viktiga medel till resan. Lärare och personal på skolan som stöttat och hjälpt till. Alla som på olika sätt bidragit till att vi kommer iväg på en resa som kommer att ge minnen för livet och ovärderliga intryck att ta med oss i framtiden.
Vi reser för att se till att minnet av av alla människor som fallit offer för Förintelsen och andra folkmord och brott mot mänskligheten bevaras och hedras. Vi reser för att bli lite bättre människor som skall försöka att leva upp till vår devis ”we dare to care” , vi vågar bry oss. Inte bara tiga när människovärden kränks och människor i vår närhet behandlas illa, utan våga säga ifrån och påverka till det bättre. Vi gör det bland annat för flickan i den gråa kappan, en av alla de som dödades bara för att de var just den de var, ingenting annat. Vi vill ingenting hellre än att uppleva en resa som gör att vi kommer att se oss själva och vår värld med lite andra ögon.
Jag är i varje fall bara så otroligt glad att vi är på väg ”igen” och kommer som vanligt att ge ”järnet” för att vi skall få en så häftig vecka som möjligt. Jag tror inte jag är ensam om den inställningen. Vi är nog en sådär 80 personer som vill detsamma + alla ni därhemma som ”hejar på” för fullt
/Reine
Nu är det inte långt kvar.
Nu är det inte många dagar kvar innan vi sätter fötterna i Krakow för första gången tillsammans.
Hallå hallå :)
Nu har jag tagit mig i kragen och skaffat en blogg till oss allihopa.
Om bara några få dagar så är vi framme i Polen, om nu allt går som planerat, men det måste det ju bara göra!
Snart står vi där framför vårat mål och känner oss...mållösa. Ironiskt nog.
Skriv gärna ner era egna tankar och funderingar kring den här resan. Det är guld värt.
/Johanna
