Igår kväll när jag steg ut ur bussen, så infann sig en obekant känsla. Det var som om mitt psyke, mitt inre, fortfarande befann sig i Polen, Krakow, Auschwitz, Birkenau, i Lemon Hostel. Samtidigt som jag fysiskt nog stod på de välbekanta marker som jag vandrat över varje skolmorgon.
Det gick plötsligt upp för mig att en del utav mig alltid skulle vara kvar där. I Polen, Krakow, Auschwitz, Birkenau, i Lemon Hostel. Att alla vi olika individer som har gjort denna resa i framtiden kommer att ha osynliga band emellan oss. Osynliga, oförstörbara band som knyter ihop oss livet ut. Band som talar om gemenskap, skratt, glädje, tårar, hat, ilska och trygghet.

Denna resa har gett mig ytterligare ett perspektiv på livet. Likt ett par extra ögon kan jag nu se omvärlden på ett annorlunda sätt. Också med ett större medvetande om människans makt. Människans onska, ilska, frustration och hat. Men också med medvetandet att man med sin inre kraft kan vända på denna obehagliga makt och få fram något större, vackrare och djupare, nämligen; kärlek. Kärlek, ömhet och glädje.
Jag har också under denna resa insett hur otroligt veka vi människor är, hur lätt vi faller, som små oskyldiga löv en kylig höstdag, och hur vi låter andra trampa på oss, sopa upp oss i högar och sortera oss. Det är inte rätt. Låt ingen trampa på dig. Aldrig någonsin. Drar en vindpust tag i dig så ta tag i dina närmaste, stå upp för den du är och klandra inte ner på varken dig själv eller andra. Skulle du trots all förmodan falla, vilket är väldigt lätt, så ta dig sakta men säkert upp igen. Men låt ingen klampa på dig.

Jag vill slutligen tacka alla otroligt härliga människor, som jag har fått göra denna fantastiska resa med. Både psykiskt och fysiskt. Och jag är otroligt glad över alla nya band som knutits. Vare sig det handlar om människor man känt tidigare, eller helt främmande personer.

Jag ger alla de själar som tvingades ifrån sina urmärglade kroppar i Auschwitz och Birkenau känslofyllda, tacksamma tårar. För jag kan inte, hur mycket jag än vill, rädda dessa människor, men jag ska på något sätt försöka att leva för dem.

Återigen ett stort tack till er alla.
//Kram Johanna Ekmark