Precis på denna plats stod vi för bara några dagar sedan...



Med några dagars distans till Polenresan, försöker jag att samla mina tankar kring vad jag egentligen varit med om. Rent geografiskt en resa till södra Polen med den fina medeltidsstaden Krakow, med utflykter till Auschwitz och Birkenau, men också en inre resa för alla oss som fick förmånen att följa med. Man kan bara ana hur de människor som för inte så länge sen fördes till dessa platser tätt sammanpackade i godsvagnar som boskap kände sig. Ofta hade deras resa tagit 3-4-5 dagar utan mat och vatten. En del äldre och svaga var säkert redan döda vid ankomsten. De flesta gasades ihjäl redan efter några timmar i lägret. Några få fick leva ytterligare någon tid under förnedrande former. Enstaka som mirakulöst överlevt och sedan kunnat berätta sin historia. Deras brott var att de var födda av fel föräldrar, judar zigenare eller andra icke önskvärda i 3e riket. Man kan läsa om allt detta men ändå inte förstå. Man kan försöka att beskriva det men orden räcker inte till.

Jag tänker på de SS-läkare som stod på perrongen och sorterade människor till vänster eller höger, leva eller dö. Egentligen utbildade för att rädda liv, lindra lidande och kanske bota, men nu domare över de icke önskvärda. Vad är ett människoliv värt och vem gör den värderingen? Vad fick dem att medverka i denna galenskap?

Vem klarar en sådan uppgift och varför står han där på perrongen? Medmänsklighet? Sunt förnuft? Vart tog allt mänskligt tänkande vägen? Såg han att det var människor han hade framför sig? Tänkte han på sin egen familj? Karriär? Visserligen hade nazisternas medicinutbildningar ämnen som ”rashygien”, ”eutanasi”(dödshjälp) och ”lösningen av judefrågan” på schemat, men många spärrar är passerade. Vad hände med dem som protesterade mot detta vansinne?

Jag tänker på de judar som fick arbeta rent fysiskt med utrotningen av sitt eget folk.  Nazisterna hade här en för tiden modern utrotningsfabrik som drevs av judarna själva. Man behövde bara övervaka processen.

Jag tänker på nazisten som formulerade ”tänk att man kan göra någonting av ingenting”, hänvisande till de textilier man gjorde av judarnas hår och askan av deras kvarlevor som kunde användas till vägbeläggningar och som gödsel på åkrarna.

Jag tänker på vad visste man om utrotningslägren i omvärlden? I Sverige? Sverige var historiskt sett tyskvänligt. Vad hade hänt om Hitler vunnit kriget?  Det fanns aktiva nazister i Sverige.. En av mina företrädare på min arbetsplats hette Gunnar Furugård. Redan 1924 grundade han tillsammans med sina bröder Birger och Sigurd Sveriges första nazistparti. Hans porträtt hängde fortfarande kvar i korridoren utanför mitt arbetsrum när jag började min anställning där hösten 2001.

Glöm aldrig detta. Låt det inte hända igen.  Men det finns flera dåliga exempel, där historien upprepat sig, som t.ex. folkmordet i Rwanda 1994 (tutsier mot hutuer), Pol Pot i Kambodja, Romernas situation i dagens Ungern och inte minst israelernas behandling av palestinier trots den egna historien. Nynazister som idag förnekar förintelsen. Exemplen är många och toleransprojekt behövs på fler ställen.

Jag tänker på de ungdomar, lärare och föräldrar som jag fått göra denna resa tillsammans med och dela alla intryck och känslor med. Ungdomar som växt och mognat och helt sannolikt varit med om några av de viktigaste och lärorikaste dagarna under hela skoltiden.

Ett stort tack till eldsjälarna Reine och Lisen som gjorde denna resa möjlig. Vad jag förstår är det inte alldeles självklart att fler högstadielever från Morkarlbyhöjden i framtiden får göra samma utfärd.

Jag instämmer helt i det någon skrev tidigare om att den här resan borde vara obligatorisk på högstadiet och hoppas nu att skolledningen med kraft går in och stödjer en fortsättning av toleransprojektet. Flera elever måste bara få möjlighet att göra denna resa under kommande år.

Tack för att jag fick följa med!

//Rasmus Ekmark

En eftertanke.

Hej!
Jag sitter och försöker smälta alla intryck från vår
fantastiska resa
. Det kommer att ta tid att förstå helheten av allt som vi
har upplevt. Jag är enormt tacksam att jag har fått göra denna resa och
jag hoppas att flera får samma upplevelse.

Resan för grupp två började inte så bra eftersom bussen bara kom till
Malungsvägen, men med en skicklig chaufför så kunde han ratta oss till
Moraklockan och där bytte vi till dubbeldäckaren. Utanför Eskilstuna fick
vi njuta av Ulrikas fantastiskt goda pastasallad.TACK ULRIKA! Flygresan
och bussfärden till Krakow gick snabbt och på Hostel Lemon tog  grupp ett
emot oss.

Tiden gick fort i Krakow. Torsdagen var dagen D, då vi var till Auschwitz.
Vår kunnige guide Michal var med oss i bussen och  berättade mycket under
resan. I Auschwitz hade vi alla hörlurar och i dem  hörde vi Michal
berätta intressant och utförligt om allt och vi besökte de platser som vi
läst om tidigare.
Ju mer vi hörde och såg, ju mer dämpade blev alla och
det kom ett tryck över bröstet och tårar i många ögon. Svårt att
föreställa sig hur något så fruktansvärt har hänt. Allt hår och barnskorna
var det som fick mig att förstå vidden av detta. Man hör siffror ,men kan
inte föreställa sig omfattningen. Nu fick jag se en bråkdel av alla stulna
skor och för mig blev det en chock. Håret har ju suttit på någons huvud
och skorna har små barn sprungit och lekt i!


Resten av veckan gick snabbt. TACK alla fina ungdomar att jag fick dela
den här upplevelsen med er. Ni har varit ett fantastiskt gäng som jag
kunde dela både sorg och glädje med. TACK till alla föräldrar som ställde
upp och gjorde detta möjligt, både med arbete innan resan och ni som
följde med.  Tack också till mina härliga kollegor som var med.

// Elisabet Axelsson-Brandt

 

En pappas tankar efter resan!

Nu när man fått lite distans till resan och alla intrycken vill jag bara
tacka alla för att jag fick förmånen att följa med. För en förmån har det
varit och lärorikt, roligt omskakande och tänkvärt.

Att gå runt i Auschwitz och Birkenau skapar många känslor som är så svåra
att sätta ord på men som griper tag i en. Jag vet inte hur jag skall klä
dom i ord men det är en stor blandning av sorg och glädje som jag inte
upplevt tidigare.
Hade jag fått den här förmånen när jag gick i nian är jag helt säker på
att känslorna då hade varit än mer omvälvande.
Jag är så glad för alla ni som fick den här möjligheten, speciellt ni
ungdomar som säkerligen reser med ett ännu öppnare sinne.

Jag vill verkligen rekommendera alla som har möjlighet att göra
motsvarande att ta chansen, det är definitivt värt det.
Vilka härliga elever att resa med. Vilka engagerade och positiva
lärare/reseledare vi har i Reine, Lisen, Helén, Sandra, Elisabet och Hans.
Dom tillsammans har gjort en fantastisk insats. Det finns givetvis även
fler lärare och föräldrar att tacka som har gjort mycket, men inte haft
möjlihet att följa med.
Jag hoppas att alla lärare på skolan nån gång kan få möjligheten att åka
med.

Jag vill även passa på att tacka skolan och skolledningen som ställer upp
på hela arrangemanget. Jag tror skolan vinner mycket på engagerade lärare
och elever, både i nian och i lägre årskurser, där dom yngre ser vad som
händer på skolan, och vad projektarbeten kan leda till.
Att "toleransbegreppet" hålls aktuellt under hela läsår och att det ger
positiv publicitet i lokaltidningarna.


Hälsningar

//Lars

Kvällslogg.

Nu när jag sitter här, tänker igenom allt, varenda litet andetag, steg och ögonblick dränks jag av den där känslan.
Glädje.
Det är precis vad jag känner.
glädjen för all kunskap jag fick med mig, allt jag fick uppleva.
Glädjen från alla skratt tillsammans med nära vänner.
alla upplevelser som verkligen grep tag om mig, ruskade om mig och visade en helt ny värld.
jag var instängd i en liten bubbla, den sprack när jag andades in verkligheten.
Tack.

Det var som om någon verkligen öppnade mina ögon, fick mig att se hur världen verkligen kan vara.
alla människor som har fallit ihop på den mark jag gick på i Auschwitz, Birkenau.
alla människor som tagit sitt sista andetag, suckat och sett vår värld för sista gången, precis på den platsen.
jag känner mig modig som vågat ta mig dit, djupt och evigt tacksam för att jag fick göra denna resa.
På något litet sätt, var det som att jag blev hel. på den där platsen så kände jag att ingenting fattades.
jag har allt jag kan önska mig, jag finns fortfarande här, lycklig att leva.
de stackars människor som hade så mycket, men dog utan någonting.
Ingen tröstande mamma som kunde säga att allt skulle ordna sig, inga syskon att känna livsglädjen med.
de hade bara sig själva, om ens det. Många blev till och med av med det, med sin kropp och själ. allt som var dom.

Jag kom dit som mig själv men kom tillbaka till en främling, någon jag inte kände igen.
Om jag har blivit förändrad?
- Ja.
Men jag hoppas bara på det bättre, jag lever, jag vet det nu.
Glad för vartenda litet ögonblick jag fått och kommer att få uppleva.
Tack, tack så himla mycket.
Ingen kan bryta min väg, vi ska inte låta någon trampa på det vi byggt upp.
Vi går stadigt nu, vi blickar inte bakåt längre.
Vi kommer att göra en förändring.
låt aldrig någon påverka dig, aldrig någonsin.


// Kimija Favre

Till alla morsor och farsor som inte var med!


Blogg.se beskärde loggan och egentligen ska hela loggan som anat vara "Fotad av Johanna Ekmark".

Vi börjar med att tacka alla för att vi fick följa med på resan till ondskans sista anhalt.

Vi som följde med är så otroligt stolta över våra barn, ”våra barn” är ALLA som var med förstås!
De frågor som vi fått från mammor och pappor är mest? Sådana som, ”hur har dom skött sig, har dom lytt? har det hänt något som gäller min unge? har dom lag sig i tid? har han kammat sig? har ditten gjort det?, datten gjort det? etc etc.
Ja vad ska vi farsor svara? Hmm... För att göra det enkelt och klart så kan vi säga så här till ”Er föräldrar” att ni kan vara lugna och ska känna Er otroligt stolta över Era barn, för den här resan har varit ett lyft för alla, och som säkert kommer att sätta sina avtryck framöver. Den här resan har inte lämnat en enda person oberörd på något vis utan har satt känslor i svajning som inte går att beskriva med ord.
Det är så kul att skriva det här. Mycket rykten om vad som skulle ske vi väl kom dit var i omlopp. När man äntligen kom iväg och ut i verkligheten visar samtliga att vi kan och vi ska minsann visa också, att när det gäller är vi oslagbara i lydnad!! Lärare gick chockade omkring i korridorer på natten och slet sitt hår och undrade vad är detta, vad har hänt? Så här lugnt och lydigt har man aldrig varit med om att det varit på tidigare resor. Alla och då menar vi ALLA är fantastiska individer som reste iväg till en av de starkaste känslomässiga platser på jorden.
Som pappor visste inte vi vad som egentligen väntade oss. Det var först när vi startade med våra guidade turer till Auswitch och Birkenau vi förstod att här kommer även vi att bli berörda och behöva stöd vilket vi också med hjälp av varandra, på ett vis som inte går att beskriva. Tror inte vi skulle vilja göra dessa besök på egen hand. Det skulle bara vara att förneka det hela ifall man säger annat. Så fantastiskt att ha fått göra detta med så underbara människor som Era barn.
Vi har inte lagt oss i så mycket vad ”Era barn” gjort eller så, men vi har funnits till hands. På kvällarna har vi följt flickor hem som inte ville vara ute längre, träffat killarna vandrande runt i gränderna runt torget. Vi har på lagom avstånd haft våra vakande hökögon över Stora Torget i Krakow. Vi har inte lagt oss i vad som gjorts eller så, vi har bara varit där och skulle sett direkt om någon av alla 65 hade hamnat i någonting vi inte gillat, det kan vi lova.
Vi hoppas också att era barn känt oss som en resurs eller vuxen kamrat på denna tripp och inte någon belastning, farsa, morsa eller övervakare, men samtidigt det litegrann iallafall. Finnas men inte synas, kan man säga var vårt måtto. Vi är inga lärare, vi bestämde inte över någon, vi hade otroligt kul tillsammans, vi är stolta att ha fått följa med. Vi har lärt känna varandra på ett otroligt vis som också kommer att bestå.
Tack till ALLA elever, övriga föräldrar och till sist ni lärare som ställt upp på denna resa för våra barn
En sak till, sist men inte minst riktar vi till alla Era föräldrar och det är att Ni ska vara stolta och då menar vi riktigt stolta över Era barn för det är vi.
Denna resa är en resa som borde ingå som obligatorisk i vårt svenska skolsystem om vi pappor finge bestämma.

//Bästa hälsningar från papporna i rum ett

När mina inre känslor får tala...

Hej!
Igår kväll när jag steg ut ur bussen, så infann sig en obekant känsla. Det var som om mitt psyke, mitt inre, fortfarande befann sig i Polen, Krakow, Auschwitz, Birkenau, i Lemon Hostel. Samtidigt som jag fysiskt nog stod på de välbekanta marker som jag vandrat över varje skolmorgon.
Det gick plötsligt upp för mig att en del utav mig alltid skulle vara kvar där. I Polen, Krakow, Auschwitz, Birkenau, i Lemon Hostel. Att alla vi olika individer som har gjort denna resa i framtiden kommer att ha osynliga band emellan oss. Osynliga, oförstörbara band som knyter ihop oss livet ut. Band som talar om gemenskap, skratt, glädje, tårar, hat, ilska och trygghet.

Denna resa har gett mig ytterligare ett perspektiv på livet. Likt ett par extra ögon kan jag nu se omvärlden på ett annorlunda sätt. Också med ett större medvetande om människans makt. Människans onska, ilska, frustration och hat. Men också med medvetandet att man med sin inre kraft kan vända på denna obehagliga makt och få fram något större, vackrare och djupare, nämligen; kärlek. Kärlek, ömhet och glädje.
Jag har också under denna resa insett hur otroligt veka vi människor är, hur lätt vi faller, som små oskyldiga löv en kylig höstdag, och hur vi låter andra trampa på oss, sopa upp oss i högar och sortera oss. Det är inte rätt. Låt ingen trampa på dig. Aldrig någonsin. Drar en vindpust tag i dig så ta tag i dina närmaste, stå upp för den du är och klandra inte ner på varken dig själv eller andra. Skulle du trots all förmodan falla, vilket är väldigt lätt, så ta dig sakta men säkert upp igen. Men låt ingen klampa på dig.

Jag vill slutligen tacka alla otroligt härliga människor, som jag har fått göra denna fantastiska resa med. Både psykiskt och fysiskt. Och jag är otroligt glad över alla nya band som knutits. Vare sig det handlar om människor man känt tidigare, eller helt främmande personer.

Jag ger alla de själar som tvingades ifrån sina urmärglade kroppar i Auschwitz och Birkenau känslofyllda, tacksamma tårar. För jag kan inte, hur mycket jag än vill, rädda dessa människor, men jag ska på något sätt försöka att leva för dem.

Återigen ett stort tack till er alla.
//Kram Johanna Ekmark

Tack till våra underbara lärare.

Dessa tal hölls under sista kvällen och är skapade som ett tack till våra underbara lärare som har gjort denna resa möjlig och funnits där för oss. Tack.

Rimmen är gjorda av; Johanna Gunne, Johanna Ekmark, Marie-Loise, Amanda och Emm.

Reine Rydin du är snygg som en böna,
men virrig som en höna.
Du har en kämparglöd som Gunde Svan,
och rädd om oss alla barn.
Du ha ett stort, gott hjärta,
och gör avåra förväntningar mätta.
Tack för att du är du, vi är dig evigt tacksam.

Lisen Vogt du är en trygg famn,
och har alla båtar i hamn.
Vi vet att du gillar din kompost,
men nu börjar det komma lite rost.
Ät på donken och bli runder,
och strunta i att jorden går under.
Du är omtänksam och bra,
tack ska du ha!

Hans Svensson du är mörkrädd som en mus,
men hittar alltid på nå bus.
När du drar till med något roligt,
så blir allting soligt.
Du har glimten i ögat polarN,
så dra nu din fru till Thailand solarN.
Du är underbar min vän,
sänd ett vykort till oss sen.

//Johanna E

Hemma igen.


Söndag morgon 01.12.
För ett par timmar sedan kom vi hem igen. Vi kom t.o.m tidigare än vad programmet sa. Allt har klaffat jättebra på resan och vi har kunnat följa programmet precis så som vi tänkt. Helt fantastiskt att det blev ännu en otroligt fin resa, och vilka ungar! Lite slöa för de sov mer än nån annan tidigare gruppp men så har de varit riktigt PÅ också. (Det var de andra också!)  Ni som vill läsa vad eleverna, föräldrarna och lärarna upplevde på resan och vad jag och de har för tankar efter resan kan följa den här bloggen den närmaste tiden. Själv sitter jag "som klistrad" och väntar på nya spännande inlägg..... Undrar vad de kan innehålla?

TUSENTALS MED TACK alla ni som jag fick dela årets resa med. Ingen nämnd, ingen glömd. Alla har bidragit med sin bit men några av er har satt extra djupa och varma spår i mig skall ni veta.

Nu skall jag lägga mig och sova riktigt riktigt gott och riktigt länge!

//Reine

Home Sweet Home!


Återigen en bild fotad av Johanna Ekmark.

Hej!
Nu (00.45) sitter jag framför min dator, vid mitt köksbord, jag har druckit kranvatten och andats Svensk frisk luft.
Att jag imorse vaknade i en säng på Lemon Hostel i Polen känns overkligt, att när sist jag gick och la mig la jag mig i Polen. Att vi nu äntligen har varit där, det känns som om resan inte ens har börjat. Jag skulle lika gärna kunna gå i sjuan, för just nu känner jag mig så otroligt liten. Allt jag har fått se och uppleva i Polen får mig att känna mig obetydelsefull, samtidigt som jag vet att jag kan göra skillnad.

Att försöka få ord på alla känslor som har bubblat upp under den här resan är omöjligt. Det är något som man verkligen måste uppleva själv, se med egna ögon och känna med egna känslor! Jag trodde jag skulle förstå, jag trodde jag förstod efter allt förarbete vi gjort. Men när jag väl stod där, och bakom glasvägen ligger det hår, hår, hår och ännu mer hår. Då inser jag att jag Aldrig, Aldrig någonsin kommer att förstå. Allt det här är för stort för mitt lilla huvud, jag kommer aldrig klara av att smälta och ta in allt det jag sett. Men det har satt extremt djupa spår som aldrig kommer att suddas ut, och tack vare dom så hoppas jag på att bli en bättre människa.

Sen skulle jag vilja beskriva denna resa med ETT ord;
TÅRAR!

och tro nu inte att det bara är ledsna tårar. Många har också fallit pga lycka och skratt!


TACK REINE, LISEN OCH HANS, för underbart föräldrarskap under dom här dagarna!


//en tårögd och lycklig Sanna Antman

När Oskar Eriksson blev tyst.

Igår kväll, sista middagen. HELA gänget, alla 81 samlade, Bohemiarestaurangen i Krakow. Ni skulle varit där,
Då hade ni hört några fantastiska tal och känt en varmt skön stämning. Oskar Eriksson fick ämne för sitt tal
”Hon var det vackraste jag någonsin sett” Men tänk, tro det om ni vill, Oskar Eriksson blev tyst. Det skrevs
historia i det ögonblicket!  Men andra talade. Vad sägs om Hans Svensons tal som började; Hon var den allra
vackraste som jag sett
…. Eva Östmark; Som mamma till Johanna har jag förstått attPeter Fyhr; som pappa menar
jag bestämt att
……  Lisen Vogt; Om klimatet i Krakow anser jag att…. Reine; Därför är Tribecas parasoller inte
längre svarta utan vita….
.  Allvaret infann sig när Johanna Ekmark talade över ämnet; när jag gick i
Auschwitz-Birkanau
……  Hon sammanfattade på ett personligt sätt de starka intryck och de många, konstiga
känslor som skapats.  Sluttalet blev Sanna Antmans; När jag kommer hem……  med några ord om hur vi skall
ta hand om våra minnen. och middagen slutade med lite tårar, många kramar ( i varje fall för mig!)  och vi gled
ut i den kyliga Krakowkvällen. För mig blev det ännu en Americano Grande på Tribecca,  elever och föräldrar
kom och gick där och till slut drog vi oss alla hem till vårt kära Lemon för sista kvälen, (för den här gången!)

PS! Vill ni höra mer av talen får ni beställa vår DVD..
Tack Krakow för den här gången och på återseende. Tack alla ni som delat
resan med mig den här gången. På återseende.

//Reine

 

När tiden stod still och gråten fastnade.

Bild fotad utav Johanna Ekmark, hennes blogg vojlok.blogg.se som syns på loggan, har hon dock inte kvar utan hon satsar nu på denna blogg plus en annan som hon ruvar lite nya ideér till att starta.

Tiden stod still en stund i går. En grupp på drygt 20 av oss återvände till Birkenau för att se det vi inte hann med i tisdags.  Så många hade valt detta istället för fritid och det kändes bara SÅ bra.  Och Erik var med oss! Vi stod i mottagningsbyggnaden längst inne i Birkenau. Om det skulle funnits en skylt över ingången skulle det stå ”den totala förnedringens hus” och på välkomstskylten ”Här skall vi ta ifrån dig ALLT och vi skall försöka ta ifrån dig din värdighet också” Det var jag som fick berätta om alla de vidrigheter som här pågick när barn och vuxna kläddes av allt de hade och ägde och visiterades in på sina bara kroppar. Orden flöt ur min mun, men jag hörde nog knappt själv vad jag sa om vidrigheterna i detta vidriga hus. Det kändes bara SÅ konstigt, märkligt, hemskt. Allt på en gång.

När vi stod i rummet där de satt på betonggolvet efter en antingen iskall eller kokhett dusch och skulle lufttorkas mellan de öppna fönstren blev det tvärstopp. Jag försökte och försökte ta fram nån bild på hur det kunde ha varit men det var för alldeles för overkligt . När bilden började tränga sig fram blev det så tungt och det bara snurrade i huvudet på mig. Vi stod där alldeles tysta en lång stund och många tankar virvlade i oss. Jag ville gråta, försökte gråta men kinden var torr. En liten stund senare föll de tårarna på en av de elever som var med och det kändes så skönt och bra i det ögonblicket.

Tiden stod still en stund och ändå gick tiden vidare. I sista rummet fanns hundratals av fotografier från några av de familjer som "välkomnades" till Birkenau. Många av oss, jag tror varenda en av oss, stannade upp framför flera av dem, såg barnens tindrande ögon, banrn i famnen på mamma och pappa, barnet med den lilla fina kaninen i famnen, barnen vars fotografier varsamt packades ner när mamma och pappa blev ombedd att lägga det de kunde ta med i en liten väska på det som skulle bli deras sista resa tillsammans. Fotografierna finns där som skrikande och vädjande bevis på det som hände och ett rop till oss att ALDRIG, ALDRIG, glömma och att fatta att den som inte känner till historien är dömd att genomleva den igen. En varning, precis som texten jag såg i Auschwitz I; den som inte kommer ihåg sin historia är dömd att genomleva den igen.

När vi kom ut i dagsljuset igen var det fortfarande mörkt inom mig. Vi gick vidare och hörde bofinkarna och koltrastarna sjunga. Duggregnet föll omkring oss i blandades med de tårar som föll på några kinder. Vi fortsatte till dammen där den flickan en gång stod och igen hälsade hon till oss och bad oss gå därifrån med en beslutsamhet att inte glömma och att göra världen lite bättre.

Koltrasten och bofinken sjöng vidare och vi gick därifrån. Tiden hade stått still en stund, tårar runnit och fastnat.

Nya minnen, tankar och beslut har formats.

//Reine

Dagen efter Auschwitz&Birkenau ,grupp två

GRUPP TVÅ :
Dagen efter Auschwitz & Birkenau.

Vi delade in oss i två grupper, en med killar och en med tjejer och skulle göra varsit inlägg på bloggen , här är i alla fall tjejernas..




Tankarna flödar genom oss som en ström av alla olika sorters känslor , det är svårt att förstå att vi varit på samma mark,samma jord,samma plats som 6 miljoner av ondskans offer.





För vissa av oss uppenbarade sig en glimt av verkligheten,kanske i en fallande tår från en kind, kanske i en flod av tårar eller i en tysthet.För dem flesta har det gått upp för oss att vi trodde att vi visste men nu vet vi att vi knappt kan föreställa oss.Även om våra reaktioner var olika, vissa visade ingenting och andra allting så har vi ALLA fått en upplevelse som vi känner en stolthet i och aldrig kommer ångra,en upplevelse som skakat oss även fast det kanske kommer mycket senare för några av oss och dirket till vissa av oss så har den satt spår.Lika oförstålig som förintelsen är är orsakerna till den.I det sårbara Tyskland kom en mycket grym man in och använde makten han fick i form av hat.Vi kan inte förstå varför och hur än.Samhället var rubbat och på något vis lyckades Hitler.Vi förstår inte men det är verklighet.
Hur vi måste bry oss om varnadra och tänka efter samt hur tacksamma vi känner oss är tecken på skillnad redan dagen efter resan, samt att våra handlingar får konsekvenser. Vi alla kände stor vördnad för de döda.




Att vi kunde gå där,på samma mark,samma jord,samma plats som 6 miljoner av ondskans offer och sedan gå ut igen med  livet i behåll det kändes ofattbart för oss.




Det känns så obeskrivligt bra att vi fått göra den psykiska resan fyskiskt .
//Ellinore Hillring & resten av flickorna i grupp två =)

En bild säger mer än tusen ord.











Hej på er, eftersom det varit många bildlösa inlägg så tog jag mig i kragen idag och tankade datorn med bilder som jag fotat här i Polen. Enjoy it. /Johanna (Ekmark)

Tankar fredag morgon på Lemon

Sista hela dagen i Polen..
Väntar på frukosten och att alla skall vakna och göra sig iordning för sista hela dagen i Polen. Jag har sagt åt dem att njuta och ta vara på varenda minut vi har här i fantastiska Krakow och med varandra, nya och gamla vänner. Tiden har gått alldeles för fort!
Igår sa jag till om bättre frukost och inte bara choklad som pålägg. Nu är ost, skinka, tomat, yoghurt och bröd framme och det kommer att räcka till ALLA!!

Klockan åtta återvänder några av oss till helvetet i Birkenau. Känns jättebra att få åka dit med en grupp och gå utan guide tillsammans i Birkenau och ta in ytterligare några intryck och bilder. Vi kommer att gå
långst in till Krematorie II, Minnesmärket, Sauna och dammen. Jag tror att jag igen kommer att få nya djupa spår av allt vi skall se och när vi tänker på de vidrigheter som hände där. När vi står vid dammen igen och tänker på den lilla flickan i den grå kappan blir det igen så att  alla möjliga känslor blandas i en konstig, overklig mix av ilska, frågor, stolthet och lycka + för mig minnet av en plats som har satt djupare spår än många andra platser på det här klotet.

Jag hoppas att vi som är där idag och alla vi som nu igen gjort den här toleransresan inte släpper intrycken och gömmer undan dem utan låter dem ligga ganska högt upp på hårddisken redo att plocka fram dem OFTA och göra den här världen lite lite bättre, nu när vi nog ser världen med lite andra ögon än vi gjorde bara för ett par dagar sedan

/Reine

Utvärdering av gårdagen.

Hej!
Våran dag här i Krakow startades med en chokladrik frukost här på vandrarhemmet. Sedan utvärderade vi gårdagen, det hela slutade med att killarna satt för sig och tjejerna för sig. Poängen med detta var att vi skulle disskutera tankar till två olika blogginlägg, men endast tjejerna lyckades genomföra detta.
Vi pratade väldigt mycket om att den här resan har stärkt banden mellan oss och att vi även har knutit nya band, till människor som vi aldrig ens tänkt tanken på att prata med tidigare.

Att besöka Auschwitz var en upplevelse som vi aldrig kommer att glömma. Det som väckte mest känslor var alla spår av de individer som en gång haft livet i behåll, innan hatet, ilskan och onskan slet det ifrån dem. Vare sig det handlade om ett oskyldigt litet barn, en gravid kvinna, en vuxen människor, som en gammal klok gumma, alla skulle de slukas av dessa frustrerade vålnader. 
En utav oss tjejer lade till en betydelsefull mening "man trodde att man förstod innan, men nu inser man att man inte hade en aning". Dessa ord har en stark innebörd, svår att förstå, svår att hanskas med.
Alla reagerade olika när vi besökte helvetets marker. Vissa låste in sig i en slags glasbubbla och skyddade sig ifrån omvärlden, vissa öppnade alla sina dörrar och lät de inre funderingarna rinna ut tillsammans med genomskinliga tårar.

/Godnatt, Johanna E, Johanna Gunnis och resten av gänget =)

Midnatt, mellan två dagar i Auschwitz

Nu vid midnatt sover en del och en del inte. Halva gruppen var i Auschwitz
idag. I morgon skall jag dit med andra gruppen, Helenes och Sandras Familj
+ Elisabets familj.
Vid samlingen tidigare idag var de förväntansfulla, nervösa och osäkra på hur de kommer att reagera i morgon. Precis som jag.

Om dagen som nu slutat: Eleverna har varit helt underbara! Vilken grupp!
Och vilka fantastiska mammor och pappor!

Intrycken i Auschwitz idag var starka och nya minnen las till de gamla.
Blombuketten vi la ner fick Johanna Gunne ta hand om som en av de som
slitit mycket under tiden nu i nian med toleransprojektet och varit en
"klippa" som mycket starkt bidragit till att resan blev av.


I morgon en hel dag igen i Auschwitz. Nya intryck, nya inristade minnen,
en ny grupp elever som ger sig en chans att uppleva det helvete som fanns
och sen ta med intrycken och känslorna till sina vanliga liv igen som, jag
tror och hoppas, lite klokare och starkare personer

/Reine

Midnatt, eftertanke Auschwitz grupp ett

Hej!
Det blir ett kort inlägg ikväll, då ögonen snart sviker mig och ramlar ihop. Dagens besök i Auschwitz gjorde starka intryck på mig, som många andra och det var många tårar som landade på helvetets smutsiga marker och nertrampade stengolv. Nu hoppas jag på en återhämtande sömn, så att jag kan uppdatera er bättre om upplevelsen imorgon.

/Godnatt, Johanna

En hälsning från rektorn

Hej!
Är jätteglad att ni alla kommit fram!
Tisdagsgruppen fick ju lite problem vid avfärden

Läste att ni känner oro och rädsla men också nyfikenhet
Hoppas er oro och rädsla gett vika och inte förmörkar er upplevelse utan
att er nyfikenhet och längtan efter att verkligen på plats få veta vad det
kan resultera i när personer ges makt att bestämma vilka människor som är
värda att leva kontra människor som inte är värda att leva kan resultera i.

Judar var ju inte de enda som drabbades utan även handikappade och
zigenare. De första som dock dödades var lärare, professorer vid
universitet samt journalister = de personer som har stor makt att påverka
befolkningen (samma sak som händer idag på olika platser på jorden). Se
detta alltså inte som något som hände för 70 år sedan under Hitler bara.
Vi i Sverige får aldrig tro att detta inte kan hända här. Demokratin måste
vi alltid kämpa för, den är inte en självklarhet vilket tyvärr många här
hemma tror! Diskutera gärna detta ytterligare under de få SO-lektioner ni
har kvar!

Se detta besök som en lärdom i att aldrig döma människor som mer eller
mindre värda! ( tänk på diskrimineringsgrunderna, mobbing och annan
kränkande behandling)

Vi kan aldrig (och ska heller inte) bli lika men alla människor föds med
samma människovärde! Lika=olika!

Håller tummarna att askmolnet inte äventyrar er hemfärd. Jag vill ha er
alla tillbaka på skolan på måndag med alla era nya erfarenheter och
insikter men med all oro och rädsla borttvättad

/Hälsning till er alla från er rektor (som besökte Auschwitz 1976 under 5
timmar)

mvh Barbro

Nu har alla landat!

Hej!
Nu när vi skriver detta inlägg så befinner vi oss i ett av vandrarhemmets många allrum. Grupp två har nyligen anlänt och sitter just nu och smaskar på varsin hamburgare i salen bredvid. Johanna sitter trött och nyduschad vid datorn och bredvid henne sitter en utmattad men lycklig Maja. Erik och Sanna halvsover i soffan intill och Rasmus Melin sticker gång på gång in huvudet genom dörren och ber oss att skriva en rad om honom.

Imorgon beger sig grupp ett till Auschwitz, vilket resulterar i oro, rädsla, nyfikenhet samt en liten smula glädje. Johanna lovar en bättre uppdatering om upplevelsen imorgon.

/Johanna, Maja, Sanna, Erik, Rasmus och alla andra resenärer.

äntligen framme!

Hej på er!
Nu är vi i grupp ett, äntligen framme i Polen. Resan var både lång, rolig, jobbig, instängd, outhärlig och underbar. När planet landade på flygplatsen, drog vi alla en lättnads suck. Trots lite, eller ingen sömn, trots huvudvärk och ont i kroppen så susade det en en slags energi runt omkring oss. En lättad, lycklig energi som har tagit oss hela vägen hit.
Nu väntar en heldag i Krakow på oss och sedan längtar vi tills resten av gänget anländer.

Vädret här är finfint, med massor av sol och värme. Tidig sommar kan man kalla det. En efterlängtad sommar, med grönska vart man än vänder ögonen.

Ha det bra!
/Hälsningar ifån Johanna och grupp ett

Första gruppen är på väg!

Hej på er!
Nu sitter jag här, långt fram, högst upp i en dubbeldäckare, som för oss fram emot Skavsta. Runt omkring mig sitter taggade ungdomar och trötta föräldrar. TV:n visar 3:e filmen av Pirates of the Caribbean och stämningen är hög. Det känns att vi är på väg nu. På riktigt. 
  När bussen startade fylldes den utav glädjerop ifrån lyckliga, förväntansfulla människor. När bussen startade hände det någonting inom oss alla, en obeskrivlig känsla strömmade in genom dörrarna, fläktarna och fönstren och speglade sig i allas ögon, på ett eller annat sätt.
  Om bara några få timmar blickar vi ut över ett alldeles nytt och främmande land. Det är en svindlande tanke som förvandlar kroppen till en slags okontrollerabar bubbelmaskin. Dessa bubblor innehåller tankar, funderingar, lycka, oro och förväntan.
 Snart är vi framme och det känns underbart!

/Johanna

Viktig sista information!


Krakow

Hoppas ni är laddade som bare den!

1. Busstiderna måndag och Tisdag

Måndag (Ryanairgruppen); samling på skolan 21.30, bussen avgår 22.00
OBS!!! Inte 22.30 som sagts tidigare
Tisdag (Wizzairgruppen); samling på skolan 8.30 bussen avgår 9.00
OBS!!! Inte 9.30 som sagts tidigare

2. Glöm ej passet och ha det framme. Passet + underskrivet policydokument
är biljetten till bussen!

3. Tänk på att ha kvar ca 70 svenska kronor för mat på hemresan. Lägg
undan dessa så de finns kvar när vi kommer tillbaka till Sverige på lördag

4. Ta gärna med lite matigt på bussresan ner. Första gruppen får mackor
med sig som vi äter på morgonen på Skavsta
Andra gruppen får pastasallad med kyckling med sig från skolan som vi äter
när chauffören tar sin rast. Men vill ni ha något mer än så, så packa med
det.

5. Du som beställt zloty från Swedbank. Glöm inte att hämta dem

/Reine

Vi är snart på väg. Tack alla ni som gjort det möjligt!

Det är nu bara timmar kvar tills att vi skall kliva på bussen och påbörja en ny Polenresa.  Den fjärde för mig och Lisen och för nästan alla andra den allra första.  Några timmar av sömn och de sista förberedelserna återstå och det är nog lite pirrigt här och var hos oss.  Lite nervöst med de nya askrapporterna också men vi håller tummarna för rätt vindar och att vulkanen lugnar ner sig.

Årets Polenresan är den fjärde resan i Förintelsens spår som elever från Morkarlbyhöjdens skola gör. Ett enormt stort och varmt TACK till alla som engagerat sig för att resan skall bli verklighet. Företag, föreningar och enskilda som stöttat och hjälpt till på olika sätt och sponsrat med ekonomiska bidrag. Ingen nämnd just nu men heller ingen glömd. Föräldrar och elever som slitit och kämpat hårt för att skapa och genomföra alla delprojekt som har förmedlat vårt viktiga budskap och samtidigt inbringat viktiga medel  till resan. Lärare och personal på skolan som stöttat och hjälpt till. Alla som på olika sätt bidragit till att vi kommer iväg på en resa som kommer att ge minnen för livet och ovärderliga intryck att ta med oss i framtiden.

Vi reser för att se till att minnet av av alla människor som fallit offer för Förintelsen och andra folkmord och brott mot mänskligheten bevaras och hedras. Vi reser för att bli lite bättre människor som skall försöka att leva upp till vår devis ”we dare to care” , vi vågar bry oss. Inte bara tiga när människovärden kränks och människor i vår närhet behandlas illa, utan våga säga ifrån och påverka till det bättre. Vi gör det bland annat för flickan i den gråa kappan, en av alla de som dödades bara för att de var just den de var,  ingenting annat.  Vi vill ingenting hellre än att uppleva en resa som gör att vi kommer att se oss själva och  vår värld med lite andra ögon.

Jag är i varje fall bara så otroligt glad att vi är på väg ”igen” och kommer som vanligt att ge ”järnet” för att vi skall få en så häftig vecka som möjligt. Jag tror inte jag är ensam om den inställningen. Vi är nog en sådär 80 personer som vill detsamma + alla ni därhemma  som ”hejar på” för fullt

/Reine

Program

DET HÄR SKA JAG TÄNKA PÅ –

DÅ BLIR RESAN BRA FÖR ALLA

Följa lagarna och reglerna som gäller!

-Skolans, Polens, Vandarrhemmets   
-Museet i Auschwi
-På flygplan & bussar

*Positiv attityd!

*Vara tolerant mot varandra!

*Sköta mig!

*Ta ansvar för mig själv OCH andra!

*Att jag har med mig det jag behöver!

*Vara uppmärksam; ”hänga med” på det som skall hända!

*Respektera andra och alla runt omkring t.ex. guider!

*Lyssna på lärarna och göra som de säger Respektera lärarnas beslut!

*Vara uppmärksam på hur andra mår!

*Se till att alla ”är med” inte hamnar utanför, Se till att alla har någon att vara med!

*Hålla ordning på mina grejer och mig själv!

Program

10 maj Grupp 1 startar resan

Vi samlas 21.30 på skolan och 22.00 avgår vår buss med Masexpressen mot Skavsta.

11 maj Resdag + Krakow

Grupp 1 anländer till Skavsta ca 04.30.

Vårt flyg (FR 9715)  avgår kl. 06.45 och  08.40 landar vi i Krakow. Busstransit till Lemon Hostel, incheckning ca 10.00

Frukost+ samling; Vi förbereder eftermiddagens program och det kommande besöket i Auschwitz-Birkenau. Lunch på egen hand. Stadsvandring då vi bl.a. besöker området där det judiska ghettot låg och där det nu finns ett minnestorg samt ev. Schindlers fabrik.

Grupp 2

Samlas kl 8.30 på skolan och tar buss från skolan 9.00   Flyget W6126 avgår 17.55 anländer Katowice 19.35. Transit till Krakow, incheckning Lemon Hostel ca 22.00

Samling med ALLA innan vi lägger oss!!

 

12 maj Auschwitz-Birkenau / Krakow

Grupp 1  (Lisen, Hans, Reine)

Vi äter en tidig frukost. 9.00 avgår buss till Ozwieciem för vårt studiebesök i Auschwitz I och platsen för det nazistiska förintelselägret Auschwitz II Birkenau för att se ett av samtidens mest skakande dokument över förintelsen och dess bevis på mänsklig grymhet och ondska. Guidning i båda lägren med avbrott lunch. Efter en dag vi inte kommer att glömma äter gruppen middag i Krakow på restaurant Bohemia kl 19.30

Grupp 2  (Helen, Sandra, Elisabet)

En heldag i Krakow. Samlingar med förberedelser inför morgondagens besök i Auschwitz-Birkenau Lunch på egen hand.. 14.00 Stadsvandring då vi besöker området där det judiska ghettot låg och där det nu finns ett minnestorg samt Schindlers fabrik känd från berättelsen om Oscar Schindler och filmen Schindlers List.  På kvällen träffas gemensam middag på Restaurant Bohemia kl 18.30

13 maj Auschwitz-Birkenau / Krakow

Grupp 2

Heldags studiebesök i Auschwitz-Birkenau.  (Se program 12 maj för grupp 1) Middag på Bohemia 19.30

Grupp 1

Heldag i Krakow. Under förmiddagen träffas vi i två grupper för att samtala om och bearbeta intrycken från gårdagens besök i Auschwitz.  Lunch på egen hand. På eftermiddagen gemensam promenad till platser vi inte hann besöka i tisdags. Middag på Bohemia 18.30

14 maj Krakow

Vi har en lugn och skön dag i Krakow. Vi träffas i grupper för att reflektera över vårt besök i Auschwitz-Birkenau och de historiska platserna i Krakow. Lunch intas på egen hand. Dagen kan också innehålla mer tid att uppleva staden Krakow och vad den har att erbjuda. På kvällen samlas hela stora gänget för en gemensam avslutningsmiddag med ett program som vi skapar själva som kan innehålla det vi vill bjuda varandra på av t.ex. sång och tal eller något annat trevligt.

15 maj Krakow-Mora

Efter vår sista frukost i Krakow städar vi våra rum och packar ihop för hemresan. Bussen för Ryanairgruppen avgår ca  12.00 och Ryanair FR 9716 avgår 14.40 anländer till Skavsta 16.35. Wizzairgruppen åker med buss till Katowice ca 12.30. Wizzair W6125 avgår

15.45 och anländer Skavsta 17.30. Buss hem till Mora med Masexpressen, vi stannar för matstopp och mätta av alla intryck och fyllda av starka minnen anländer vi till Mora ca 00.00-01.00

 VÅR RESA KOMMER ATT INNEBÄRA

Att jag får vara med om och uppleva allt detta
Auschwitz!
Upplevelser för livet!
Rolig resa!
Lära känna andra personer på ett nytt sätt!
Härlig gemenskap!
Sol!
Kaffe under svarta parasoller på Tribeca!
Se hur stort det är!
Fördomar om polacker?
Lära känna sig själv
Meditera under ett träd
Shoppa
Chilla
Bada?
Sola och äta glass
Förstå

VIKTIGA TELEFONNUMMER OCH ADRESSER

 Lisen Vogt                            070 6754432

Helen Zachrisson                 073-0936981

Sandra Brygt                        070-5656228

Hans Svensson                     070-3287777       

Reine Rydin                           072-2021640

Elisabet Axelsson-Brant       070-4810297
e-mail: förnamn.efternamnnamn@utb.mora.se

Inlägg till: 
lillpyret94@hotmail.com

 Vårt bussbolag

www.masexpressen.se   Tel:070-440 23 27

Våra flygbolag

www.wizzair.com            www.ryanair.se

 Vandrarhemmet:  Lemon Hostel, Krakow

www.lemonhostel.pl

lemon@lemonhostel.pl

+48  12 633 51 48

+ 48  515 130 935

 

Morkarlbyhöjdens skola

Tel: 0046 250 26340 (exp)

                       26343 (lärarrum)

 

SOS Internationals alarmcentral    

(vid kris, sjukdom etc)

Tel.: +45 70105050

E-mail: sos@sos.dk
      
Vår guide Michal Kubica

        mobil: +48 (0) 502 759 885

        e-mail: mikubica@wp.pl

        www.mikubica.pl

  Fakta

       www.krakow.pl 

       www.auschwitz.org.pl  (museet)

 

Toleransresa

till Krakow och             

Auschwitz-Birkenau

11-15 maj 2010

Morkarlbyhöjdens skola,

Mora, Sweden

 

Lemon Hostel


Visst ser det ut att vara ett välordnat, fint och hemtrevligt vandrarhem som vi ska bo i?
Fler bilder hittar du på;  http://lemon-hostel.com/

En liten påminnelse till alla er Polenresinärer om bagaget. Kolla in de här hemsidorna för mer info.
GRUPP 1:
http://www.ryanair.com/se/fragor/tillatet-handbagage

GRUPP 2:
http://wizzair.com/useful_information/baggage/

Kom ihåg att om ni vill ha något publicerat här i bloggen så skicka det till mig (lillpyret94@hotmail.com), det uppskattas starkt !
/Johanna

Packning Polenresan 2010



- personuppgifter/anhörighetsuppgifter ska lämnas till skolan (nytt om ni ändrat något sedan skolstarten)
- policydokument med underskrift (lämnas in senast innan påstigning av bussen)
- pass (mycket viktigt)
- sjukförsäkringskort
- sköna ingångna skor
- vindjacka/regnjacka
- mediciner + recept
- allergilapp
- matsäck till första dagen
- kamera/mobil/mp3 (kolla hur mobilavtalet fungerar i Polen)
- laddare
- zloty (40-80 zloty till de första dagarna)
- kontokort (kolla hur kortet fungerar i Polen)
- klädsel för Auschwitz (inte allt för skrikiga färger, ej shorts)
- vanliga kläder + hygienartiklar

Nu är det inte långt kvar.


Nu är det inte många dagar kvar innan vi sätter fötterna i Krakow för första gången tillsammans.

Hallå hallå :)
Nu har jag tagit mig i kragen och skaffat en blogg till oss allihopa.
Jag och Sandra satt i ungefär 2 timmar och gjorde den här designen, så vi får hoppas på att alla är nöjda nu (;
Om bara några få dagar så är vi framme i Polen, om nu allt går som planerat, men det måste det ju bara göra!
Snart står vi där framför vårat mål och känner oss...mållösa. Ironiskt nog.
Skriv gärna ner era egna tankar och funderingar kring den här resan. Det är guld värt.

/Johanna
RSS 2.0