Med några dagars distans till Polenresan, försöker jag att samla mina tankar kring vad jag egentligen varit med om. Rent geografiskt en resa till södra Polen med den fina medeltidsstaden Krakow, med utflykter till Auschwitz och Birkenau, men också en inre resa för alla oss som fick förmånen att följa med. Man kan bara ana hur de människor som för inte så länge sen fördes till dessa platser tätt sammanpackade i godsvagnar som boskap kände sig. Ofta hade deras resa tagit 3-4-5 dagar utan mat och vatten. En del äldre och svaga var säkert redan döda vid ankomsten. De flesta gasades ihjäl redan efter några timmar i lägret. Några få fick leva ytterligare någon tid under förnedrande former. Enstaka som mirakulöst överlevt och sedan kunnat berätta sin historia. Deras brott var att de var födda av fel föräldrar, judar zigenare eller andra icke önskvärda i 3e riket. Man kan läsa om allt detta men ändå inte förstå. Man kan försöka att beskriva det men orden räcker inte till.

Jag tänker på de SS-läkare som stod på perrongen och sorterade människor till vänster eller höger, leva eller dö. Egentligen utbildade för att rädda liv, lindra lidande och kanske bota, men nu domare över de icke önskvärda. Vad är ett människoliv värt och vem gör den värderingen? Vad fick dem att medverka i denna galenskap?

Vem klarar en sådan uppgift och varför står han där på perrongen? Medmänsklighet? Sunt förnuft? Vart tog allt mänskligt tänkande vägen? Såg han att det var människor han hade framför sig? Tänkte han på sin egen familj? Karriär? Visserligen hade nazisternas medicinutbildningar ämnen som ”rashygien”, ”eutanasi”(dödshjälp) och ”lösningen av judefrågan” på schemat, men många spärrar är passerade. Vad hände med dem som protesterade mot detta vansinne?

Jag tänker på de judar som fick arbeta rent fysiskt med utrotningen av sitt eget folk.  Nazisterna hade här en för tiden modern utrotningsfabrik som drevs av judarna själva. Man behövde bara övervaka processen.

Jag tänker på nazisten som formulerade ”tänk att man kan göra någonting av ingenting”, hänvisande till de textilier man gjorde av judarnas hår och askan av deras kvarlevor som kunde användas till vägbeläggningar och som gödsel på åkrarna.

Jag tänker på vad visste man om utrotningslägren i omvärlden? I Sverige? Sverige var historiskt sett tyskvänligt. Vad hade hänt om Hitler vunnit kriget?  Det fanns aktiva nazister i Sverige.. En av mina företrädare på min arbetsplats hette Gunnar Furugård. Redan 1924 grundade han tillsammans med sina bröder Birger och Sigurd Sveriges första nazistparti. Hans porträtt hängde fortfarande kvar i korridoren utanför mitt arbetsrum när jag började min anställning där hösten 2001.

Glöm aldrig detta. Låt det inte hända igen.  Men det finns flera dåliga exempel, där historien upprepat sig, som t.ex. folkmordet i Rwanda 1994 (tutsier mot hutuer), Pol Pot i Kambodja, Romernas situation i dagens Ungern och inte minst israelernas behandling av palestinier trots den egna historien. Nynazister som idag förnekar förintelsen. Exemplen är många och toleransprojekt behövs på fler ställen.

Jag tänker på de ungdomar, lärare och föräldrar som jag fått göra denna resa tillsammans med och dela alla intryck och känslor med. Ungdomar som växt och mognat och helt sannolikt varit med om några av de viktigaste och lärorikaste dagarna under hela skoltiden.

Ett stort tack till eldsjälarna Reine och Lisen som gjorde denna resa möjlig. Vad jag förstår är det inte alldeles självklart att fler högstadielever från Morkarlbyhöjden i framtiden får göra samma utfärd.

Jag instämmer helt i det någon skrev tidigare om att den här resan borde vara obligatorisk på högstadiet och hoppas nu att skolledningen med kraft går in och stödjer en fortsättning av toleransprojektet. Flera elever måste bara få möjlighet att göra denna resa under kommande år.

Tack för att jag fick följa med!

//Rasmus Ekmark