Efter resan..


Ett liv... alla dör fast de,
är oskyldiga och för att de finns. Jag kan inte fatta att de kunde döda alla barnen, vuxna och de gamla. Hade de själva inga barn, syskon eller mamma och pappa?
Människor som bara gick från en sida till den andra blev mördad. De kom isär från sina familjer och visste inte om de någonsin skulle få träffa de någon mer gång.

Jag som person vet att jag har förändras, jag behandlade inte alla likadant och brydde mig inte om massa men efter resan så förändrades jätte mycket. Jag har respekt för alla och nu vet jag att alla människor måste bli lika behandlade som andra. När jag var i Auschwitz, Birkenau fattade jag att allt verkligen var verkligt som jag först inte trodde. Jag viste att jag inte skulle klara så mycket efter allt jag hörde. Det gjorde jag inte heller när jag såg alla bilder, skor, hår då tog det stopp i hjärnan. Jag tänkte så mycket när jag såg allt men det värsta var resväskorna. De var namn och adresser på alla. Det första jag tänkte när jag såg alla bilder, hår, skor, väskor då tänkte på min familj som älskar mig och som jag älskar mest av allt i mitt liv!  Men nu vet jag vem jag är och hur många jag har i min bakrund och hur många det är som tänker som mig!

Nu har jag förändrat mig själv, och nu är det bara världen kvar!

TACK ALLA SOM HAR VARIT MED PÅ DENNA RESA OCH FÖR ATT NI FINNS!
TACK ALLA LÄRARE OCH FÖRÄLDRAR SOM VARIT MED OCH HJÄLPT!
1000 TACK TILL REINE SOM HAR FÖRÄNDRAT MITT LIV OCH FÖR ATT DU GJORDE SÅ ATT JAG FICK VARA MED PÅ DENNA RESA! REINE DU ÄR MIN ÄNGEL!

/Sjunaf Kizil

En pappas tankar efter resan!

Nu när man fått lite distans till resan och alla intrycken vill jag bara
tacka alla för att jag fick förmånen att följa med. För en förmån har det
varit och lärorikt, roligt omskakande och tänkvärt.

Att gå runt i Auschwitz och Birkenau skapar många känslor som är så svåra
att sätta ord på men som griper tag i en. Jag vet inte hur jag skall klä
dom i ord men det är en stor blandning av sorg och glädje som jag inte
upplevt tidigare.
Hade jag fått den här förmånen när jag gick i nian är jag helt säker på
att känslorna då hade varit än mer omvälvande.
Jag är så glad för alla ni som fick den här möjligheten, speciellt ni
ungdomar som säkerligen reser med ett ännu öppnare sinne.

Jag vill verkligen rekommendera alla som har möjlighet att göra
motsvarande att ta chansen, det är definitivt värt det.
Vilka härliga elever att resa med. Vilka engagerade och positiva
lärare/reseledare vi har i Reine, Lisen, Helén, Sandra, Elisabet och Hans.
Dom tillsammans har gjort en fantastisk insats. Det finns givetvis även
fler lärare och föräldrar att tacka som har gjort mycket, men inte haft
möjlihet att följa med.
Jag hoppas att alla lärare på skolan nån gång kan få möjligheten att åka
med.

Jag vill även passa på att tacka skolan och skolledningen som ställer upp
på hela arrangemanget. Jag tror skolan vinner mycket på engagerade lärare
och elever, både i nian och i lägre årskurser, där dom yngre ser vad som
händer på skolan, och vad projektarbeten kan leda till.
Att "toleransbegreppet" hålls aktuellt under hela läsår och att det ger
positiv publicitet i lokaltidningarna.


Hälsningar

//Lars

Kvällslogg.

Nu när jag sitter här, tänker igenom allt, varenda litet andetag, steg och ögonblick dränks jag av den där känslan.
Glädje.
Det är precis vad jag känner.
glädjen för all kunskap jag fick med mig, allt jag fick uppleva.
Glädjen från alla skratt tillsammans med nära vänner.
alla upplevelser som verkligen grep tag om mig, ruskade om mig och visade en helt ny värld.
jag var instängd i en liten bubbla, den sprack när jag andades in verkligheten.
Tack.

Det var som om någon verkligen öppnade mina ögon, fick mig att se hur världen verkligen kan vara.
alla människor som har fallit ihop på den mark jag gick på i Auschwitz, Birkenau.
alla människor som tagit sitt sista andetag, suckat och sett vår värld för sista gången, precis på den platsen.
jag känner mig modig som vågat ta mig dit, djupt och evigt tacksam för att jag fick göra denna resa.
På något litet sätt, var det som att jag blev hel. på den där platsen så kände jag att ingenting fattades.
jag har allt jag kan önska mig, jag finns fortfarande här, lycklig att leva.
de stackars människor som hade så mycket, men dog utan någonting.
Ingen tröstande mamma som kunde säga att allt skulle ordna sig, inga syskon att känna livsglädjen med.
de hade bara sig själva, om ens det. Många blev till och med av med det, med sin kropp och själ. allt som var dom.

Jag kom dit som mig själv men kom tillbaka till en främling, någon jag inte kände igen.
Om jag har blivit förändrad?
- Ja.
Men jag hoppas bara på det bättre, jag lever, jag vet det nu.
Glad för vartenda litet ögonblick jag fått och kommer att få uppleva.
Tack, tack så himla mycket.
Ingen kan bryta min väg, vi ska inte låta någon trampa på det vi byggt upp.
Vi går stadigt nu, vi blickar inte bakåt längre.
Vi kommer att göra en förändring.
låt aldrig någon påverka dig, aldrig någonsin.


// Kimija Favre

Home Sweet Home!


Återigen en bild fotad av Johanna Ekmark.

Hej!
Nu (00.45) sitter jag framför min dator, vid mitt köksbord, jag har druckit kranvatten och andats Svensk frisk luft.
Att jag imorse vaknade i en säng på Lemon Hostel i Polen känns overkligt, att när sist jag gick och la mig la jag mig i Polen. Att vi nu äntligen har varit där, det känns som om resan inte ens har börjat. Jag skulle lika gärna kunna gå i sjuan, för just nu känner jag mig så otroligt liten. Allt jag har fått se och uppleva i Polen får mig att känna mig obetydelsefull, samtidigt som jag vet att jag kan göra skillnad.

Att försöka få ord på alla känslor som har bubblat upp under den här resan är omöjligt. Det är något som man verkligen måste uppleva själv, se med egna ögon och känna med egna känslor! Jag trodde jag skulle förstå, jag trodde jag förstod efter allt förarbete vi gjort. Men när jag väl stod där, och bakom glasvägen ligger det hår, hår, hår och ännu mer hår. Då inser jag att jag Aldrig, Aldrig någonsin kommer att förstå. Allt det här är för stort för mitt lilla huvud, jag kommer aldrig klara av att smälta och ta in allt det jag sett. Men det har satt extremt djupa spår som aldrig kommer att suddas ut, och tack vare dom så hoppas jag på att bli en bättre människa.

Sen skulle jag vilja beskriva denna resa med ETT ord;
TÅRAR!

och tro nu inte att det bara är ledsna tårar. Många har också fallit pga lycka och skratt!


TACK REINE, LISEN OCH HANS, för underbart föräldrarskap under dom här dagarna!


//en tårögd och lycklig Sanna Antman

Tankar fredag morgon på Lemon

Sista hela dagen i Polen..
Väntar på frukosten och att alla skall vakna och göra sig iordning för sista hela dagen i Polen. Jag har sagt åt dem att njuta och ta vara på varenda minut vi har här i fantastiska Krakow och med varandra, nya och gamla vänner. Tiden har gått alldeles för fort!
Igår sa jag till om bättre frukost och inte bara choklad som pålägg. Nu är ost, skinka, tomat, yoghurt och bröd framme och det kommer att räcka till ALLA!!

Klockan åtta återvänder några av oss till helvetet i Birkenau. Känns jättebra att få åka dit med en grupp och gå utan guide tillsammans i Birkenau och ta in ytterligare några intryck och bilder. Vi kommer att gå
långst in till Krematorie II, Minnesmärket, Sauna och dammen. Jag tror att jag igen kommer att få nya djupa spår av allt vi skall se och när vi tänker på de vidrigheter som hände där. När vi står vid dammen igen och tänker på den lilla flickan i den grå kappan blir det igen så att  alla möjliga känslor blandas i en konstig, overklig mix av ilska, frågor, stolthet och lycka + för mig minnet av en plats som har satt djupare spår än många andra platser på det här klotet.

Jag hoppas att vi som är där idag och alla vi som nu igen gjort den här toleransresan inte släpper intrycken och gömmer undan dem utan låter dem ligga ganska högt upp på hårddisken redo att plocka fram dem OFTA och göra den här världen lite lite bättre, nu när vi nog ser världen med lite andra ögon än vi gjorde bara för ett par dagar sedan

/Reine

äntligen framme!

Hej på er!
Nu är vi i grupp ett, äntligen framme i Polen. Resan var både lång, rolig, jobbig, instängd, outhärlig och underbar. När planet landade på flygplatsen, drog vi alla en lättnads suck. Trots lite, eller ingen sömn, trots huvudvärk och ont i kroppen så susade det en en slags energi runt omkring oss. En lättad, lycklig energi som har tagit oss hela vägen hit.
Nu väntar en heldag i Krakow på oss och sedan längtar vi tills resten av gänget anländer.

Vädret här är finfint, med massor av sol och värme. Tidig sommar kan man kalla det. En efterlängtad sommar, med grönska vart man än vänder ögonen.

Ha det bra!
/Hälsningar ifån Johanna och grupp ett

Första gruppen är på väg!

Hej på er!
Nu sitter jag här, långt fram, högst upp i en dubbeldäckare, som för oss fram emot Skavsta. Runt omkring mig sitter taggade ungdomar och trötta föräldrar. TV:n visar 3:e filmen av Pirates of the Caribbean och stämningen är hög. Det känns att vi är på väg nu. På riktigt. 
  När bussen startade fylldes den utav glädjerop ifrån lyckliga, förväntansfulla människor. När bussen startade hände det någonting inom oss alla, en obeskrivlig känsla strömmade in genom dörrarna, fläktarna och fönstren och speglade sig i allas ögon, på ett eller annat sätt.
  Om bara några få timmar blickar vi ut över ett alldeles nytt och främmande land. Det är en svindlande tanke som förvandlar kroppen till en slags okontrollerabar bubbelmaskin. Dessa bubblor innehåller tankar, funderingar, lycka, oro och förväntan.
 Snart är vi framme och det känns underbart!

/Johanna

RSS 2.0