När tiden stod still och gråten fastnade.

Bild fotad utav Johanna Ekmark, hennes blogg vojlok.blogg.se som syns på loggan, har hon dock inte kvar utan hon satsar nu på denna blogg plus en annan som hon ruvar lite nya ideér till att starta.

Tiden stod still en stund i går. En grupp på drygt 20 av oss återvände till Birkenau för att se det vi inte hann med i tisdags.  Så många hade valt detta istället för fritid och det kändes bara SÅ bra.  Och Erik var med oss! Vi stod i mottagningsbyggnaden längst inne i Birkenau. Om det skulle funnits en skylt över ingången skulle det stå ”den totala förnedringens hus” och på välkomstskylten ”Här skall vi ta ifrån dig ALLT och vi skall försöka ta ifrån dig din värdighet också” Det var jag som fick berätta om alla de vidrigheter som här pågick när barn och vuxna kläddes av allt de hade och ägde och visiterades in på sina bara kroppar. Orden flöt ur min mun, men jag hörde nog knappt själv vad jag sa om vidrigheterna i detta vidriga hus. Det kändes bara SÅ konstigt, märkligt, hemskt. Allt på en gång.

När vi stod i rummet där de satt på betonggolvet efter en antingen iskall eller kokhett dusch och skulle lufttorkas mellan de öppna fönstren blev det tvärstopp. Jag försökte och försökte ta fram nån bild på hur det kunde ha varit men det var för alldeles för overkligt . När bilden började tränga sig fram blev det så tungt och det bara snurrade i huvudet på mig. Vi stod där alldeles tysta en lång stund och många tankar virvlade i oss. Jag ville gråta, försökte gråta men kinden var torr. En liten stund senare föll de tårarna på en av de elever som var med och det kändes så skönt och bra i det ögonblicket.

Tiden stod still en stund och ändå gick tiden vidare. I sista rummet fanns hundratals av fotografier från några av de familjer som "välkomnades" till Birkenau. Många av oss, jag tror varenda en av oss, stannade upp framför flera av dem, såg barnens tindrande ögon, banrn i famnen på mamma och pappa, barnet med den lilla fina kaninen i famnen, barnen vars fotografier varsamt packades ner när mamma och pappa blev ombedd att lägga det de kunde ta med i en liten väska på det som skulle bli deras sista resa tillsammans. Fotografierna finns där som skrikande och vädjande bevis på det som hände och ett rop till oss att ALDRIG, ALDRIG, glömma och att fatta att den som inte känner till historien är dömd att genomleva den igen. En varning, precis som texten jag såg i Auschwitz I; den som inte kommer ihåg sin historia är dömd att genomleva den igen.

När vi kom ut i dagsljuset igen var det fortfarande mörkt inom mig. Vi gick vidare och hörde bofinkarna och koltrastarna sjunga. Duggregnet föll omkring oss i blandades med de tårar som föll på några kinder. Vi fortsatte till dammen där den flickan en gång stod och igen hälsade hon till oss och bad oss gå därifrån med en beslutsamhet att inte glömma och att göra världen lite bättre.

Koltrasten och bofinken sjöng vidare och vi gick därifrån. Tiden hade stått still en stund, tårar runnit och fastnat.

Nya minnen, tankar och beslut har formats.

//Reine


Kommentarer

Lämna en kommentar

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Hemsida/Blogg:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0