Nu när jag sitter här, tänker igenom allt, varenda litet andetag, steg och ögonblick dränks jag av den där känslan.
Glädje.
Det är precis vad jag känner.
glädjen för all kunskap jag fick med mig, allt jag fick uppleva.
Glädjen från alla skratt tillsammans med nära vänner.
alla upplevelser som verkligen grep tag om mig, ruskade om mig och visade en helt ny värld.
jag var instängd i en liten bubbla, den sprack när jag andades in verkligheten.
Tack.

Det var som om någon verkligen öppnade mina ögon, fick mig att se hur världen verkligen kan vara.
alla människor som har fallit ihop på den mark jag gick på i Auschwitz, Birkenau.
alla människor som tagit sitt sista andetag, suckat och sett vår värld för sista gången, precis på den platsen.
jag känner mig modig som vågat ta mig dit, djupt och evigt tacksam för att jag fick göra denna resa.
På något litet sätt, var det som att jag blev hel. på den där platsen så kände jag att ingenting fattades.
jag har allt jag kan önska mig, jag finns fortfarande här, lycklig att leva.
de stackars människor som hade så mycket, men dog utan någonting.
Ingen tröstande mamma som kunde säga att allt skulle ordna sig, inga syskon att känna livsglädjen med.
de hade bara sig själva, om ens det. Många blev till och med av med det, med sin kropp och själ. allt som var dom.

Jag kom dit som mig själv men kom tillbaka till en främling, någon jag inte kände igen.
Om jag har blivit förändrad?
- Ja.
Men jag hoppas bara på det bättre, jag lever, jag vet det nu.
Glad för vartenda litet ögonblick jag fått och kommer att få uppleva.
Tack, tack så himla mycket.
Ingen kan bryta min väg, vi ska inte låta någon trampa på det vi byggt upp.
Vi går stadigt nu, vi blickar inte bakåt längre.
Vi kommer att göra en förändring.
låt aldrig någon påverka dig, aldrig någonsin.


// Kimija Favre