Återigen en bild fotad av Johanna Ekmark.

Hej!
Nu (00.45) sitter jag framför min dator, vid mitt köksbord, jag har druckit kranvatten och andats Svensk frisk luft.
Att jag imorse vaknade i en säng på Lemon Hostel i Polen känns overkligt, att när sist jag gick och la mig la jag mig i Polen. Att vi nu äntligen har varit där, det känns som om resan inte ens har börjat. Jag skulle lika gärna kunna gå i sjuan, för just nu känner jag mig så otroligt liten. Allt jag har fått se och uppleva i Polen får mig att känna mig obetydelsefull, samtidigt som jag vet att jag kan göra skillnad.

Att försöka få ord på alla känslor som har bubblat upp under den här resan är omöjligt. Det är något som man verkligen måste uppleva själv, se med egna ögon och känna med egna känslor! Jag trodde jag skulle förstå, jag trodde jag förstod efter allt förarbete vi gjort. Men när jag väl stod där, och bakom glasvägen ligger det hår, hår, hår och ännu mer hår. Då inser jag att jag Aldrig, Aldrig någonsin kommer att förstå. Allt det här är för stort för mitt lilla huvud, jag kommer aldrig klara av att smälta och ta in allt det jag sett. Men det har satt extremt djupa spår som aldrig kommer att suddas ut, och tack vare dom så hoppas jag på att bli en bättre människa.

Sen skulle jag vilja beskriva denna resa med ETT ord;
TÅRAR!

och tro nu inte att det bara är ledsna tårar. Många har också fallit pga lycka och skratt!


TACK REINE, LISEN OCH HANS, för underbart föräldrarskap under dom här dagarna!


//en tårögd och lycklig Sanna Antman